Observationer om känslan av det sköna och sublima

Verket presenteras här i svensk nyöversättning - för första gången sedan 1796! Observationer om känslan av det sköna och sublima (1764) är ett av Kants tidigare verk, utgivet före hans mer bekanta och välkända titlar. Den är också i någon mening mer litterär än filosofisk och förmodligen hans kanske mest lättillgängliga text. Den är enkelt skriven och han uppvisar här en varmare och känslosammare sida och alls inte den av någon torr stofil. Essän är indelad i fyra huvudstycken. I det första avgränsar han sig själv och presenterar de två koncepten som han utreder; det sköna och sublima, vars olika aspekter han belyser. I det andra förklarar han hur dessa egenskaper uppvisas av män i allmänhet. I det tredje och fjärde undersöker han dem hos de två könen och i det fjärde hos olika nationer. Det är helt enkelt en studie i estetik - ett område man kanske inte omedelbart förknippar med Kant (han erbjöds dock en professur i lyrik i Berlin 1796 - något han avböjde då han ville vara kvar i Königsberg. Först år 1770, 46 år gammal, blev han professor i logik och metafysik). Kant menar att det sköna väcker glädje och det sublima en viss skräck eller stilla beundran som i sin tur indelas i tre former: det skräckinjagande, det ädla och det magnifika. Han skriver bland annat: "Natten är sublim och dagen är skön." Kant återvänder ofta till denna indelning och gör intressanta iakttagelser och jämförelser. I essäns två senare huvudstycken far han fram med uttalanden som är otidsenliga, men det var normer för den rådande tiden. Här ett utsnitt ur essän:"Man får aldrig glömma bort att man inte bör göra alltför stora anspråk på livets lycka och människans fullkomlighet, oavsett i vilken form det sker, för den som alltid förväntar sig något genomsnittligt har fördelen att resultatet sällan kommer att svika hans förhoppningar, även om oväntade fullkomligheter ibland också kommer att överraska honom."